Idag har jag och barnen varit och sagt hejdå till min farmor (som flyttar till Spanien permanent och kommer inte tillbaka).. och det känns så otroligt jobbigt... Ända sen jag var liten har jag och min farmor haft en speciell kontakt...
Men pga olika omständigheter dom senaste 3-4 åren har vi knappt hörts. Så trist...
Och nu är det försent ....nu kan vi inte ta igen det vi missat för nu flyttar hon. Hon missar att ta del av mina underbara barn och mig... Jag kommer att sakna henne såå... Jag vet att det är löjligt jag är vuxen men det känns som jag vill gråta.. Dom senaste åren när vi inte hörts har det hela tiden känts som det fattats mig något.
Min farmor och jag... Som har haft ett sånt starkt band och när jag träffade henne idag kände jag att det inte existerar längre.. Den där värmen och glöden i hennes ögon( jag är hennes första barnbarn och hon har alltid sagt att jag har den största platsen i hennes hjärta) hon alltid haft när hon pratat med eller sätt på mig finns inte längre där... Och det gör mig på något löjligt sätt ledsen.. Min farmor som alltid har varit min stöttepelare och som en bästa vänn.. Faktiskt... Min farmor har alltid varit så cool och modern och hängt med på vad som händer.. Men  nu existerar jag knappt för henne...

Nej jag ska inte sitta här och vara barnslig.. Upp med hakan nu....

Men du farmor.. Du kommer att fattas mig....